Idag ser vi fram emot simhallen och träffa vänner, både mammas och Idas. Vi har saknat hänget de senaste veckorna då det varit sjukdom, resor och annat som hållit oss isär. Idag hoppas vi att alla kommer. Det blir så mycket roligare då! Ida förbereder sig genom sömn, när hon vaknar (förhoppningsvis vid 10tiden) blir det tidig lunch. Allt för att förhindra sura miner i simhallen.
Det är viktigt det där med vänner. De vänner Ida fått genom denna föräldrargrupp hoppas jag består. Det vore så kul. Tänk att ha vänner som har funnits där sedan man var nyfödd. Mammor och pappor som lärde känna varandra när magarna växte.
Det finns vänner som beter sig illa och kommer att bete sig illa under åren. Antingen kan man komma över det eller inte. Det viktiga är att man inte sopar saker under mattan och låter de vara ett halvår för att sedan gräva upp dem igen och tro att man kan prata om det, vem minns det ursprungliga problemet då?
Om man nu vill sopa saker under mattan, jamen låt då mattan ligga kvar! Eller ta upp den tidigare!
Jag har gjort slut med vänner genom mina år, jag har tackat för den tid som varit, och varit klarsynt nog att inse att det går inte laga allt som gått sönder. Även klister har sina begränsningar.
Jag hoppas Ida får den styrkan också. Att kunna resa sig upp och inse att livet måste gå vidare och inte ligga och puttra i groll.
Det finns så mycket jag vill lära henne om livet. Glädjen i livet, skratten i livet, ilskan i livet, sorgen i livet. Jag vill visa henne så mycket och se henne utvecklas till en stark tjej med skinn på näsan. Tänk om man kunde spola fram tiden till hon är 10, 15, 20... Undrar hur hon kommer vara?
Hm, tiden får utvisa. Jag ler med förväntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar