Det går för fort!

Jag hänger inte med längre.
Ida är för snabb för mig.

Ena stunden är hon i sitt rum, andra stunden i gästrummet för att i nästa sekund sitta i hallen vid skorna.
Hon kryper fortare och fortare, ställer sig upp så fort hon får chansen och leka tittut och kurragömma är det bästa som finns.

Hon tränar att promenera med en hand, det går lite för fort för henne själv då. Oftast så håller hon i båda händerna. Det verkar ibland som att hon vill för mycket för fort, hon hinner liksom inte själv med i svängarna.

Det finns två saker som jag tycker är svårt nuförtiden. Det ena är mat. Ibland äter hon vad vi äter, men ibland är det burkmat som gäller. Jag har varit lite lat den senaste månaden och inte gjort en massa burkar, utan får nu stå mitt kast och köpa mat i affären. Det är svårt när man känner sig osäker på hur mycket salt det egentligen är i "vår" mat, men jag försöker tänka som så; -om hon inte äter det varje dag så kanske det inte är någon större fara.

Det andra som är svårt är kläder. Hur mycket ska man ta på dem i förhållande till vädret? Är det soligt och 25 grader, ja hur mycket är då rimligt? Ska man vara i solen eller i skuggan? OM det plötsligt blir blåsigt och kallt, ska man då ha med ett helt ombyte eller bara "överdragskläder"? Usch, det är svårt det där med kläder. Känns som att man vissa dagar överklär dem, och andra dagar har man för lite på.
Nu kommer en kul tid när vi ska åka till badstranden. Ska man köpa UV-dräkt eller inte? Ida har ett UV-tält som skyddar i solen, men i vattnet då? Man kan ju inte alltid bada i t-shirt och byxor, då fryser hon ju ihjäl när det är dags att gå upp och innan man hinner få av allt vått... Nej, jag vet att en del säger; -jamen du hade ju inte så mycket på dig när du var liten, och se hur det gick. Jo, det gick bra, men å andra sidan så rökte man och drack sprit under graviditeterna och brydde sig inte om barnen hade bälte i bilen eller inte.
Tider förändras!

Äh, jag blandar de råd jag fått, tillsammans med mitt egna förnuft så kanske det blir bra ändå.
Snart har D semester, det längtar vi efter nu! Lite kvalitets-familje-tid!

Midsommar

Tårtan blev klar igår, sillen är i kylen, köttet marineras och solen skiner.

Idag är det midsommarafton och vi planerar en dag med vänner. Skjortan är struken till D, men jag velar med klädval till mig själv och till Ida. Klänning? Leggings/tunika? Hm... I-landsbekymmer!

Radion spelar sommarmusik och jag hör vattnet som bevattnar vår häck, ett lugn före stormen. För allt ska packas som ska med, mat, kläder, skötväska, säng och matstol. Vad mycket man ska ha med sig när man har barn. 

Förra året satt jag och drack alkoholfri snaps hemma hos fina M, magen putade ut under klänningen. I år är jag också nykter, i år är jag chaufför. Men det stör mig inte alls, jag tror att det blir lika trevligt ändå.

Tankar

Igår var vi hos tant C, Idas sköterska på BVC.  Vi mätte, vägde, pratade, frågade och kunde till slut konstatera att dottern följer sina kurvor. Hon är tidig i utvecklingen fick jag veta med. Viljan att gå har etablerat sig tidigt här. 

Idag ser vi fram emot simhallen och träffa vänner, både mammas och Idas. Vi har saknat hänget de senaste veckorna då det varit sjukdom, resor och annat som hållit oss isär. Idag hoppas vi att alla kommer. Det blir så mycket roligare då! Ida förbereder sig genom sömn, när hon vaknar (förhoppningsvis vid 10tiden) blir det tidig lunch. Allt för att förhindra sura miner i simhallen.  

Det är viktigt det där med vänner. De vänner Ida fått genom denna föräldrargrupp hoppas jag består. Det vore så kul. Tänk att ha vänner som har funnits där sedan man var nyfödd. Mammor och pappor som lärde känna varandra när magarna växte. 

Det finns vänner som beter sig illa och kommer att bete sig illa under åren. Antingen kan man komma över det eller inte. Det viktiga är att man inte sopar saker under mattan och låter de vara ett halvår för att sedan gräva upp dem igen och tro att man kan prata om det, vem minns det ursprungliga problemet då? 

Om man nu vill sopa saker under mattan, jamen låt då mattan ligga kvar! Eller ta upp den tidigare! 

Jag har gjort slut med vänner genom mina år, jag har tackat för den tid som varit, och varit klarsynt nog att inse att det går inte laga allt som gått sönder. Även klister har sina begränsningar. 

Jag hoppas Ida får den styrkan också. Att kunna resa sig upp och inse att livet måste gå vidare och inte ligga och puttra i groll. 

Det finns så mycket jag vill lära henne om livet. Glädjen i livet, skratten i livet, ilskan i livet, sorgen i livet. Jag vill visa henne så mycket och se henne utvecklas till en stark tjej med skinn på näsan. Tänk om man kunde spola fram tiden till hon är 10, 15, 20... Undrar hur hon kommer vara?

Hm, tiden får utvisa. Jag ler med förväntan. 

Nya äventyr

I fredags blev Ida 8 månader. Det går så sjukt fort nu. Hon klättrar och ställer sig mot allt! Kryper på alla fyra samt går mycket gärna med stöd. 

Vi kämpar på med tandborste två gånger om dagen, ibland blir det bara en gång, men oftast två.

Igår satt vi och tittade på princessbröllopet, Ida fick stora ögon när hästarna kom i bild. 

Idag skruvade vi dit en barnsits på min cykel i förhoppning att testa det framöver. Vi får se hur det går. Nu kan vi i alls fall ge oss ut på äventyr. När vi har bestämt oss för var den ska stå, så köper vi en cykelkärra. Då kan man ha Ida liggandes där med lite packning om man ska till stranden eller ta färjan till Öland.

Hemifrån

Jag är iväg på en lite trip, åkte i tisdags och kommer hem idag, torsdag. Ida har bott hos mormor sedan måndags kväll eftersom D har jobbat och fixat med huset om kvällarna.

Kan inte säga att jag har mått dåligt av att vara utan Ida. Det är tomt, något saknas, men jag vet att hon har det superkul hos mormor. Min mamma skickar bilder titt som tätt. En bild på Ida när hon leker, står, äter, sover, kryper i sandlådan... Ja, jag är uppdaterad. 

Nu inväntar jag lite dagsshopping innan det är dags att ta flyget hem. Måste ju handla nåt till lillfisen, och till mormor som tack. Kanske köper jag nåt till mig själv också... Kanske...

För visst är det så när man får barn. Man lågprioriterar sig själv. Barnet har det allra senaste i klädväg och moderna prylar runt sig, medan man själv går runt i sunkiga mysbyxor och flottigt hår. Man anstränger sig lite när man ska gå ut med vagnen om det inte är tidigt på morgonen eller väldigt sent, för då är det ju ändå ingen som ser dig. Tragiskt men sant!