Mina systrar

Idag fick jag reda på en hemlis, av mitt syskonbarn E. Han är snart 19 och har tagit ett stort steg i sitt liv och valde att berätta det för mig. Jag visade honom bilden i min telefon av den lilla som växer därinne.
Några timmar senare ringde jag till min äldsta syster L, hon lät mycket rörd i telefonen och skickade massor av kärlek genom telefonen. Det kändes så tryggt. Det är 9 år mellan oss, men allteftersom vi blir äldre så kommer vi ändå närmare, i alla fall känner jag det så.
När jag sedan försökte nå min andra syster S, så blev det tyvärr via sms. Men hennes grattis kom fram och det känns skönt att båda två vet, nu vet dem varför jag är trött, inte svarar, inte orkar.
Det känns ändå lite märkligt. Jag är minst och ändå blivit så vuxen. Min pappa kallar mig fortfarande lillflickan och presenterar mig även så ibland. Och jag tror att för mina systrar är jag nog den där tjocka, irriterande sladdisen som aldrig gav upp, envis som synden. För dem är jag alltid lillasystern.